Nailpolish

Jag var på begravning idag, (usch gillar det verkligen inte) Han som begravdes var en mycket bra gubbe på för några år. Hela Nynäshamns Kyrka var full, det var väldigt vackert att se.
Han var älskad av så många, och kommer bli saknad av många fler. Det var riktigt fint väder ute också, ännu bättre. Han kunde nog inte ha fått så mycket bättre begravning.
Det är svårt att inse att någon som har typ funnits där, som man har träffat och så, i hela sitt liv (Jag kommer inte ihåg när jag träffade honom för första gången, antagligen var jag liten)

Det svåraste för mig, och jag tycke respektlöst, jag kunde inte få fram en enda tår. Medans 99% grät häcken av sig, kunde inte jag. Jag vet inte, men det är stopp för tårar att komma fram. Jag ville gråta, men jag kunde inte. Jag kände att jag inte skulle ha varit med på motagningen efterråt eftersom jag inte kunde känna någon sorg eller ledsamhet.
Jag satt bara där i kyrkan och kollade på prästen som pratade och min mor som satt bredvid mig (nära vän till honom och hans fru, vilket jag också är på ett sätt) som grät och grät. Även min bror grät (som är mycket bra vän med äldste sonen) Men jag kunde inte.

Jag satt och nästan avskydde sig själv att jag inte kunde. Inte direkt avskydde, men jag var desviken att jag inte kunde känna - eller visa - att jag kände något att han var i den där vita kistan vid altaret.

När alla gick fram och la rosor (en och en) på hans kista, jag och min rad var bland de första efter hans familj som la rosorna. Så vi fick vänta och se när de andra i kyrkan kanske sa något ord och la en ros vid honom.
Satt jag och tänkte på att jag inte kände någon sorg. Han hade haft det svårt med cancer i ett år och jag tror nästan att jag var lättad att han inte skulle lida mer.

Jag hade träffat honom (med min pappa) några dagar innan han gick bort på sjukhuset. Han såg inte så stark ut, ändå var han på bra humör och tog timme för timme, han levde i nuet, det har han alltid gjort. Men man såg att han inte var bra. Han mådde inte bra, även om han sa att det var bättre.

Så i kyrkan kom jag på, "Utan Sorg, finns ingen Kärlek." Jag har inte upplevt riktigt kärlek, förutom min släkt. Och de är inte alltid nog. Jag kan säga, jag har inte så många vänner, alla kommer och sen går. Jag kan väl säga att jag har förlorat en vän till mig sen vi gick i högstadiet. Och jag kan vara skit förbannad på mig själv att vi växte från varandra, jag vet att jag inte har gått vidare. Men hon har.
Så jag har bara känt kärlek till en person, min bästavän som gled från mig, det kanske är därför jag inte kunde känna någon sorg. Det kanske var därför jag inte grät, för jag inte har upplevt äkta kärlek (och då menar jag inte romantisk kärlek, utan till vänner också.)

Första inlägget på hundra år och jag skriver att jag inte har förmågan att våga älska andra än min familj. Ibland vågar jag inte ens älska dom, för jag tror de ska såra mig. Jag har blivit sårad, och skakad för mycket (för min ork) i mitt snart artonåriga liv.
Jag kan skriva att jag är livrädd att släppa in någon till mig. Jag har till och med inte vågat släppa in min älskade mamma. Det vågar jag inte nu heller, men det är nog bättre.

För mycket text och för mycket känslor för ett inlägg. Jag ber om ursäkt för det, och jag kommer säkert ångra mig att jag la upp det här (är en ganska tillbaka dragen person när det gäller känslor) Men jag känner att det var ganska skönt för tillfället att skriva det här. Och sen vet jag att inte många läser min blogg.

Ta hand om de ni älskar och vara det så länge ni kan, man vet aldrig när man kan förlora dom.